Ligger och försöker koppla av med en sheetmask i ansiktet. Den är sval och skön. 
 
Jag förstår inte vad som händer med mina höfter under nätterna. Det har pågått ett tag nu - jag somnar alltid liggandes på sidan, och vaknar upp liggandes på rygg - med benen i liksom någon slags "grodposition", sådär som spädbarn ligger, typ - och de är helt låsta! Eller om de hoppat ur led, jag vet inte, tar mig aldrig tid att titta efter för det gör så FRUKTANSVÄRT ONT. Jag tar ett djupt andetag och "bänder" snabbt till dem, och jag skriker... för det gör så äckligt ont. Vad pysslar jag med under nätterna egentligen? Borde rigga upp kameran. För att få se vad som gör att jag hamnar i den där positionen varenda natt/morgon.
Usch. 
Jag föddes förresten med dubbelsidig höftluxation. 
Inte helt ovanligt när man har EDS klassisk typ, tydligen. 
Man föds ju med EDS. Jag är så otroligt tacksam att det "bröt ut" ordentligt på mig nu (eller ja, två år sedan), och inte när jag var ung.
För jag har ju hunnit med så mycket i livet, jag har upplevt så mycket som skulle vara omöjligt nu, och för det är jag evigt tacksam. Evigt. 
För nu är livet allt annat än spännande. 
Jag ligger mest. På sängen, eller i soffan. Det sjuka är att jag tycker att det är skönt. Eh? 
Men är ganska säker på att det beror på att jag är ständigt utmattad. Bara tanken på att behöva åka och hämta ut ett paket på Ica gör mig matt. 
Jag är så trött. Så, så trött. Och så har jag en depression på det. Equal ännu tröttare. Ännu mindre lust att göra något.
 
Fast innerst inne vill jag resa. Jag vill på spelningar. Dra en fest. Jag vill ju, innerst inne.
Men just nu gäller sängen. Det får vara så ett tag nu.
Det är okej. Just nu.
Men i morgon ska jag träna!
Andra passet sen i somras. Det första var igår. Åh hell. Idag har jag så ont att jag inte ens vill nudda huden, bara det gör ont. Träningsvärk kombinerat med EDSvärk.
Men jag ser enbart positivt på att komma igång med träningen igen, för jag minns hur gott det gjorde för mitt psykiska mående framförallt. Endorfiner. Bra grejer.
 
Dags att ta bort masken. Funderar på vidare hudfix, eller om jag ska dra en horrormovie istället. Jag har hudfixat bra mycket de senaste dagarna, och too much of a good thing... är inte alltid a good thing. Fast i min värld vill jag gärna att det ska vara så. Lagom, vad är det?? 
 
 

Höftmisär

EDS Kommentera
Ligger och försöker koppla av med en sheetmask i ansiktet. Den är sval och skön. 
 
Jag förstår inte vad som händer med mina höfter under nätterna. Det har pågått ett tag nu - jag somnar alltid liggandes på sidan, och vaknar upp liggandes på rygg - med benen i liksom någon slags "grodposition", sådär som spädbarn ligger, typ - och de är helt låsta! Eller om de hoppat ur led, jag vet inte, tar mig aldrig tid att titta efter för det gör så FRUKTANSVÄRT ONT. Jag tar ett djupt andetag och "bänder" snabbt till dem, och jag skriker... för det gör så äckligt ont. Vad pysslar jag med under nätterna egentligen? Borde rigga upp kameran. För att få se vad som gör att jag hamnar i den där positionen varenda natt/morgon.
Usch. 
Jag föddes förresten med dubbelsidig höftluxation. 
Inte helt ovanligt när man har EDS klassisk typ, tydligen. 
Man föds ju med EDS. Jag är så otroligt tacksam att det "bröt ut" ordentligt på mig nu (eller ja, två år sedan), och inte när jag var ung.
För jag har ju hunnit med så mycket i livet, jag har upplevt så mycket som skulle vara omöjligt nu, och för det är jag evigt tacksam. Evigt. 
För nu är livet allt annat än spännande. 
Jag ligger mest. På sängen, eller i soffan. Det sjuka är att jag tycker att det är skönt. Eh? 
Men är ganska säker på att det beror på att jag är ständigt utmattad. Bara tanken på att behöva åka och hämta ut ett paket på Ica gör mig matt. 
Jag är så trött. Så, så trött. Och så har jag en depression på det. Equal ännu tröttare. Ännu mindre lust att göra något.
 
Fast innerst inne vill jag resa. Jag vill på spelningar. Dra en fest. Jag vill ju, innerst inne.
Men just nu gäller sängen. Det får vara så ett tag nu.
Det är okej. Just nu.
Men i morgon ska jag träna!
Andra passet sen i somras. Det första var igår. Åh hell. Idag har jag så ont att jag inte ens vill nudda huden, bara det gör ont. Träningsvärk kombinerat med EDSvärk.
Men jag ser enbart positivt på att komma igång med träningen igen, för jag minns hur gott det gjorde för mitt psykiska mående framförallt. Endorfiner. Bra grejer.
 
Dags att ta bort masken. Funderar på vidare hudfix, eller om jag ska dra en horrormovie istället. Jag har hudfixat bra mycket de senaste dagarna, och too much of a good thing... är inte alltid a good thing. Fast i min värld vill jag gärna att det ska vara så. Lagom, vad är det??