plasticine.blogg.se

 

Jag har en stor dröm. 

Ett stort, ljust och luftigt sovrum med fönsterutsikt från sängen. När man tillbringar så enormt mycket tid i sängen som jag gör är det trist att stirra in i en vägg. Har förvisso planer på att göra min sovrumsvägg mysig med mycket ”harmonibilder” som jag kallar dem, en månlampa och små hyllor med gröna växter. But still...ett fönster. Se ljus, natthimmel, kanske människor i rörelse beroende på vart man bor. DEN drömmen ska jag se till att förverkliga en dag.

 

Jag skrev senast i januari. Så vad har hänt sedan dess?

Jag är ännu mer kär. Jag är otroligt kär i min finaste, finaste P. Vi har tillbringat ganska många helger hos mig, och jag var hos honom en vecka i Stockholm. Stormtrivdes där. Han var tvungen att jobba, men jag kände mig så hemma så det var okej. Och han slutar ganska tidigt på dagen (börjar väldigt tidigt också...) så jag behövde inte vara ensam särskilt länge. Ville inte åka hem, så bra trivdes jag. 

Men jag är ganska säker på att jag inte vill flytta tillbaka till Stockholm trots det. Hur vi löser det får tiden utvisa. 

Vi får köra distans nu, vi försöker ses varannan helg och nu har vi planerat en vecka tillsammans runt påsk, både hos mig och honom. Längtar mig blå.

Han var här förra helgen, och då var vi och käkade hos mina föräldrar. De har redan hunnit träffats vid två tillfällen, och de tycker mycket om honom - redan. Återstår att jag ska träffa the ”svärmor”, sånt är alltid läskigt. Men han säger att hon är lätt att ha med att göra, så det ska allt gå bra.

 

Underbara människa, alltså. Han ger mig så mycket kärlek både i ord, skrift och handling. Och jag ger tillbaka. Såklart. Vi skämmer bort varandra totalt med ren kärlek, och jag tycker att det är så jävla underbart. Som det ska vara. Det är så STORT för min skadade självkänsla (pga tidigare relationer och hur de slutat) att jag VÅGAR lita på honom helt och hållet. Vågar TRO på vad han säger. Jag har ju, minst sagt, varit helt sargad. Så ja - det är stort! Och förbannat ljuvligt! 

 

Han ger mig också mer kraft att kämpa. Mina sjukdomar har ju inte blåst bort för att jag är kär, men satan vilken bra medicin det är! Han har läst på om EDS och ställt frågor om det till sin väldigt kunniga smärtläkare. Värmer. Att han VILL lära sig så mycket som bara möjligt. Det är absolut ingenting jag är van vid (bortsett från familj och några släktingar) så det värmer som sagt oerhört mycket.

 

Och hur mår jag? Just nu: för jävligt. Jag kan inte ens gäspa utan att det gör ont/någon kroppsdel (oftast nyckelben) subluxerar. Jag har idag ont i princip överallt. Och min ländrygg och rumpa är en enda kramp. Är så fruktansvärt spänd! Det gör också ont, och det är extremt påfrestande. Tar muskelavslappnande som godis emellanåt. Idag fick jag utskrivet Alprazolam (xanor) för att få ner min ångestnivå som just nu är väldigt hög. När jag är såhär dålig får jag ångest över precis allt, och det leder till katastroftankar som i sin tur ger mig panikångest och min OCD går i taket. Då är xanor det enda som hjälper. 

Jag slutade med den medicinen för flera år sen, och det är inte meningen att det ska vara en stående medicin. Men just nu, tacksamt. Orkar verkligen inte ångest utöver all galen smärta.

 

Ska visst få en ny sjukgymnast och vi ska försöka göra ett program som verkligen är utformad för min EDS. Jag klarar inte att lyfta vikter. Kraschar efteråt. 

Har inte varit på fysioterapilokalen på månader. Men jag måste ju få någon slags träning. Min nya sjukgymnast /fysioterapeut har hand om patienter med somatiska sjukdomar, som t ex stroke. Så det kommer bli lugnare och mer anpassad träning, skulle jag tro.

Läste även i min journal att jag ska träffa något MOP-team (?) vad nu det är... min läkare borde kontakta mig snart. 

 

Ligger och moffar godisnappar. Ögonlocken är tunga... känns som en nap vore på sin plats... zzz...